Jaha, då
sitter man här med ytterligare en säsong bakom sig. För egen del, den första
med Svarteborg/SAIS/LAIK:s damlag.
Nu när det
gått några veckor sedan den sista seriematchen, och man fått lite perspektiv till
vad tjejerna presterat under året, kan det vara läge att ringa in säsongen. Vi
kan blicka tillbaka på den gångna säsongen och se PRESTATION som det stora
utropstecknet. Och att en andra plats i serien inte är fy skam.
För att möta
de nya utmaningarna hade SFK/SAIS/LAIK inför säsongen gjort klart med en ny
tränarduo, i undertecknad och Niclas. Därför låg fokus, under försäsongen, på
att lära känna spelarna samt att implementera vår spelidé i laget. Och så
tidigt på säsongen kunde i alla fall inte jag se tecken på att vi skulle vara
med och slåss om seriesegern. Strax under toppenskiktet kändes mer rimligt där
och då.
För att
summera första halvan av säsongen måste jag erkänna att jag vad positivt
överraskad över hur bra tjejerna presterade. Att vi sedan vann nio av tio
matcher under våren, var också ett styrkebesked om vad tjejerna var kapabla
till. Målsättningen för säsongen fick därför justeras upp en aning. Tjejerna
hade verkligen visat, både mig och övriga lag i serien, att här ska det kämpas
om seriesegern. Att som nykomlingar ha det målet är ganska kaxigt, men i det
här gänget föga förvånande, då det är en trupp som tror sig vara störst, bäst
och vackrast. Att uppfylla två av tre är ändå riktigt bra. Det där med att vara
bäst får vi jobba lite på till nästa säsong.. 😉
Stabilt spel
under våren byttes mot ett par tunga förluster, och ett svajande spel från vår
sida, under hösten. Vilket i sin tur gjorde att det inte riktigt räckte hela
vägen till serieseger. Det är egentligen många faktorer som spelar in om man ska
lyckas. Jag tycker att vi på många sätt gjort en bra säsong och utvecklats väl.
Däremot var det så att vi i dem tuffa, och avgörande matcherna då serien skulle
avgöras, inte riktigt var på tårna. Det är också det som skiljer dem bättre
lagen från dem som inte är lika bra, att dem är på tårna när det ska avgöras.
Att vi inte kunde bjuda upp i de matcherna är ju givetvis lika mycket mitt och
Niclas ansvar som spelarnas, och är något som måste utvärderas och utvecklas.
Det som jag
personligen gläds mest åt, under säsongen, är alla flickspelare som vi kunnat
introducera i damlaget. Damerna har tagit väl hand om dem, både på, och vid
sidan av planen under hela säsongen. Inte mindre än 14 (!)stycken spelare från
våra två flicklag, har representerat damlaget under 2018. Några av dessa har även
gjort sig riktigt hemmastadda i damlaget, vilket i sin tur skapar konkurrens i truppen.
Sånt gillar vi tränare. Jättemycket.
Nåt annat
som ska noteras är uppstarten av vårt U-lag. Arbetet att sjösätta det projektet
är i full gång, och jag har stora förhoppningar om att det ska kunna
genomföras. Att kunna ha två seniorlag igång är inte bara en dröm som tränare,
utan även ett bevis på att verksamheten i de lägre åldrarna funkar bra.
Som sagt,
det har vart en lång, händelserik, och rolig säsong. Motgångar har varvats med
medgångar, och resultatmässigt, men kanske framförallt utvecklingsmässigt har
det varit en bra säsong. Det finns dock mycket kvar att jobba på och vi är inte
klara någonstans. Tappar vi tron om att vi inte kan bättre än detta, är vi illa
ute.
Jag vill
även passa på och tacka alla som varit involverade i denna säsong på ett eller
annat sätt. Allt ifrån hjälpsamma föräldrar, spelare och tränarkollegor. Som ni
kanske märkt har jag inte nämnt ett enda spelarnamn i hela texten. Just för att
ingen spelare ska glömmas och för att samtliga verkligen varit med att bidragit
till en härlig säsong.
Ronny
Forsberg
Stolt
tränare för SFK/SAIS/LAIK:s damlag